Biography

Nyfiken, perceptiv och fullständigt orädd i sitt skrivande. Så kan man beskriva manusförfattaren Dennis Magnusson (född 1968).

 

Magnusson kommer från Bollebygd i Västergötland men är numera baserad i Stockholm, där han bor tillsammans med sin familj. Han skriver för både TV, film och en rad teaterscener runt om i landet och har hunnit bli både hyllad och omdebatterad. Allt oftare grundas hans skrivande på iakttagelser och stämningar som hämtats ur uppväxtmiljön. Han presenterar dock ofta oväntade infallsvinklar på det till synes självklara.

 

En pjäs som tar avstamp i hans bakgrund och fortfarande spelas mycket runt om i landet är ungdomspjäsen Att döda ett tivoli. På sistone har han varit involverad som manusförfattare till uppmärksammade TV-serier som Jordskott, 30 grader i februari. Han var också långfilmsdramaturg för den internationella biosuccén Låt den rätte komma in. Magnussons mest omdiskuterade pjäs ”7:3 Återbesöket” handlar om Lars Noréns pjäs arbete och hämndelserna runt Malexander.

 

Många av Magnussons pjäser har kallats politiska. För honom själv ligger det politiska snarare i att de ska kunna ses av många, kanske som följd av hans bakgrund.

”Jag kommer från en uppväxtmiljö där saker som motocross och fotboll bland mina vänner värderades högre än böcker. Min pappa var dock politiker, läste mycket och tittade på film, så jag kom även i kontakt med den sidan. Det var kanske inte Dostojevskij, men mina föräldrar tillhör en arbetartradition där bildning alltid hade värdesatts”.

 

Magnusson visade sig tidigt ha förmågan att skapa berättelser. När han gick i mellanstadiet skrev han manus till en kriminalhistoria.

”Jag minns att jag inte kunde sova för att jag låg och funderade på historien. Det har funnits kvar hos mig ända sedan dess. Varje kväll när jag ska somna ligger jag och tänker på scener”.
När han gick i åttonde anklagade en lärare honom för att ha snott en novell som han hade skrivit. Den ansågs för välskriven för att kunna vara skriven av Dennis.  Föräldrarna höll med.

 

Under uppväxten höll Magnusson på med hårdrock och experimenterade med svenskspråkiga texter i genren. Därefter blev det en novellsamling där varje person i en skolklass tillägnades varsin novell (den har på senare tid omarbetats till pjäsen Klass som användes av Teaterhögskolan i Malmö).

 

Ännu hade han dock inte hittat sin nisch. Att flytta från Bollebygd till Göteborg räckte inte. Stockholm hägrade.

Vid en skrivarkurs på Biskops-Arnö inspirerades han av kursledaren Stefan Sundéns fördomsfria förmåga att förena det konstnärliga och det publika.

”Stefan talade lika engagerat om Scorsese som om Tjechov. Han lärde mig vikten av nyfikenhet, att titta på allt från så kallad finkultur till dålig TV-reklam. Det öppnade mina ögon för världen och, i förlängningen, mig själv”.

 

Efter en Script-utbildning på RMI-Berghs började han i slutet av 90-talet arbeta som manusslav på såpor som Fiender och vänner, Vita lögner och Nya tider. Det var då han enligt egen utsago började bli riktigt bra. Förmodligen på grund av respektlösheten.

”Jag gjorde det för att få in pengar och höll inte ens reda på när de avsnitt jag hade skrivit skulle sändas”, minns han.

Samtidigt satte han som mål att varje avsnitt skulle innehålla något som han aldrig hade sett förut. En metod som ibland skapade interna diskussioner.

”Det är alltid det som inte gjorts förut som måste dryftas, vare sig det gäller TV, film eller teater. Ingen ifrågasätter att någon dricker kaffe och pratar”, ler han.

 

Med tiden insåg han att inte alla tyckte det var lika enkelt att skriva manus. Att han faktiskt hade talang för det.

En dag halkade han in på att, med minimal budget, skriva en pjäs för Teater Scenario. Något som inte heller skapade någon större prestationsångest eftersom han inte såg upp till teater lika mycket som film.

”Skälet till att jag gör annorlunda saker för teatern är nog att jag tänker film”.

 

Därefter följde ytterligare ett par projekt där han experimenterade med teaterspråket. I samband med hans fjärde pjäs föll något på plats. Vi drömmer, vi hoppas utspelar sig på ett kioskfik i Bollebygd. ”Svensk teater har fått en ny röst,” skrev Leif Zern på DN.

 

Nästa pjäs ”Söndag” inledde Dennis Magnusson sitt samarbete med sin namne, regissören Dennis Sandin och tillsammans har de skapat ett eget varumärke i svensk teatervärld: Dennis & Dennis.

 

Om det sedan dess funnits någon röd tråd i hans skrivande, så kan den allt oftare spåras tillbaka till Magnussons uppväxt och ursprung, ett ord som han på senare tid börjat fundera allt mer över. Dels vardagen i en mindre ort, men också ”vanligt folks” ständiga medvetenhet om existensen av en parallell verklighet som de bara har sett glimtar av. Skvallertidningen på den lokala pizzerian. Kontrasten mellan den lilla och den stora världen.

 

När han träffade Kikki Danielsson (som kan sägas representera båda världarna) inför arbetet med pjäsen Kikkiland kändes det därför som den naturligaste sak i världen att prata med henne.

”Det var som att träffa en fotbollsmamma i Bollebygd”.

Utmaningen blev att beskriva en stämning som han känner tydligt, men inte lika lätt kan verbalisera. Vardagliga scenarion och samtalsämnen, ett visst landskap.

 

Med tiden har Magnusson hittat sätt att känna igen vad han bör skriva om. Ofta är det saker han inte kan sluta tänka på.

”Om händelser eller personer pockar på min uppmärksamhet, så får de den”.

Inom den svenska teatervärlden är det vanligt att man har ett budskap och därefter skriver en historia och karaktärer som förmedlar detta. Magnusson utgår snarare ifrån personerna och ser vart de tar historien.

”Jag har ibland fått veta att mina pjäser slutar fel”, bekänner han utan att se det minsta bekymrad ut. Som exempel ger han pjäsen Jenny från Hörby, som handlar om en flicka som på eget initiativ söker sig till porrvärlden och som slutar med att hon alldeles frivilligt väljer att stanna där. Detta var inte ett slut som han hade bestämt sig för, men det var logiskt i sin egen värld och han kände att ingen som såg pjäsen skulle ifrågasätta det.

”Allt behöver inte bottna i strukturella problem, det kan lika gärna vara existentiella frågor”.
Han tänker ofta tvärtemot.

”Vi skulle göra en pjäs om Malmö och Zlatan. Min spontana reaktion blev att det skulle handla om en tjej som inte talade skånska och inte visste vem Zlatan är”.

Detta är en metod som ibland har gett honom problem inom teatervärlden. Samtidigt har han setts som en frisk, om än obekväm, fläkt i en värld där de historier som berättats ofta varit förutsägbara ända till slutet.

”Ett manus där man kan räkna ut allt redan från början är mer att se som en debattartikel. Jag vill känna osäkerhet, otrygghet och ibland obehag när jag jobbar”.

Han utgår ifrån sin egen nyfikenhet, sådant som fascinerar honom. Han tar reda på saker under arbetet och karaktärerna genomgår ofta metamorfoser.

Sedan får publiken vara med om motsvarande resa.

Han skriver väldigt fort och kan lätt bli manisk, följt av utmattning, och aktar sig numera för att skriva alltför långa pass. I stället lägger han mer tid på planerande och utvecklande av idéer.

”Det kan lika bestå av att se på TV eller umgås med mina barn, jag kan ändå inte låta bli att registrera saker”.

 

När Magnusson var 25 år hade hans gamla vänner villa, familj och stadig inkomst. Det enda han hade att visa upp var betalningsanmärkningar. I dag är han, i brist på ett bättre ord, etablerad. Men drivkraften är oförminskad och han har höga krav på sig själv.

”Jag kan faktiskt inte precisera varifrån de kommer. Men motstånd är nyttigt. Det är i friktionen som saker händer. Jag blir bekymrad när folk jag jobbar med inte visar tecken på prestationsångest eller oro över arbetet”.

 

Han betonar att han är genuint intresserad av hantverket och sällan känner tvivel på sin egen förmåga just när han skapar.

 

”Men det hindrar inte att jag känner att jag måste bevisa mig varje dag”.

– av Anders Lundqvist